Start Filmarkiv Ljudarkiv Bildarkiv Program Publikationer Trycksaker Om



Vad fanns innan SD?
-Till BSS-Arkivet
-Till SvP-Arkivet





SD-Arkivet - Start

"Jag är Sverigedemokrat för det är det enda sanna alternativet. Varken höger eller vänster -det är folkets alternativ!" -Patrik Ehn, 29 april 1990


Berättelsen om ett politiskt partis uppkomst och dess undergång (Del 2 av 4)

Förord från redaktionen SD-Arkivet publicerar med författarens tillåtelse den här artikelserien under våren 2016. Vi hoppas att den skall ge våra läsare en bättre inblick i och en mer nyanserad bild av Sverigedemokraternas rötter, som kan härledas till Sverigepartiet (SvP).

Artikelserie om Sverigepartiet i fyra delar av Mattias From.
Del 2 av 4: Förfallet (Uppdaterad mars 2016) Tidigare publicerad i Nationell Idag nr. 30, 2013


Sverigepartiets ledare Stefan Herrmann t.v i centrala Stockholm. Kritiker inom det egna partiet som kommit från Bevara Sverige svenskt beskyllde honom för rättshaveri och maktfullkomlighet. Foto: Okänd, Sverigepartiet.

Sverigepartiet bildades hösten 1986 efter en sammanslagning mellan folkkampanjen Bevara Sverige svenskt (BSS) och Framstegspartiet i Stockholm. Förväntningarna inför den nya partibildningen var stora och partiet kallade till presskonferens där man presenterade sitt partiprogram. Det hölls ett stormöte med talare under nationaldagen 1987, och man gav ut en ambitiös tidning. Men sedan hände något och partiet rasade samman i falangstrider.

I den här artikelserien, bestående av fyra delar, tar jag upp Sverigepartiets historia, dess sönderfall samt intervjuar personer som var med när det begav sig. Denna andra del berör konflikterna som ledde till partiets sönderfall och sträcker sig från Sveriges nationaldag den 6 juni 1987 till den 30 november samma år.

Tidiga tendenser till sprickor
I boken ”BSS – Ett försök att väcka debatt” av Leif Zeilon, (numera Ericsson) från 1990 berättar författaren, som var en av grundarna till både Bevara Sverige svenskt och Sverigepartiet om hur det redan inför sammanslagningen mellan BSS och Framstegspartiet under hösten 1986 fanns vissa frågetecken och tendenser till att det skulle kunna uppstå problem. En av de största förvåningarna från BSS sida kom när de inför sammanslagningens slutskede fick ta del av Framstegspartiets medlemsregister. Man fick även insyn i partiets ekonomi. Det visade sig att Framstegspartiet hade mycket färre medlemmar än vad man tidigare trott, de hade enbart registrerat omkring femtio betalande medlemmar. Vad gällde Framstegspartiets ekonomiska situation var den inte mycket att tala om jämfört med BSS, som faktiskt hade samlat på sig en del tillgångar genom åren, inte minst lokalen som man införskaffat under 1984. Denna lokal kom sedermera att bli Sverigepartiets partikansli. BSS hade mångdubbelt fler medlemmar än Framstegspartiet och flera utav Framstegspartiets medlemmar var också medlemmar i BSS, då man från BSS-sida tidigare uppmanat sina anhängare att stödja partiet inför valet 1985. Det fick alltså bli BSS som gick in med merparten av både kapital, medlemmar och inventarier inför den nya partibildningen.

När det kom till valet av partiledare fick en del nästan intrycket av att Framstegspartiets ledare Stefan Herrmann inte tänkte acceptera något annat än partiledarposten. Man hade även fått varningar från Framstegspartister som kände till hur det var att arbeta med Herrmann. En del ansåg att han var omöjlig att samarbeta med. Men trots dessa tveksamheter insåg man att det skulle vara för sent att backa ur. Inte nu, när man äntligen var på gång att få till ett samarbete. Med facit i hand kan det ses som naivt, men samtidigt skall vi komma ihåg att det fanns en stor optimism bland medlemmarna och en stor förhoppning inför framtiden för det nya partiet man skulle bilda. Ett nationellt demokratiskt mittenparti som skulle rikta sig till alla svenskar, oavsett social status. Stefan Herrmann valdes mycket riktigt till ordförande för Sverigepartiet, men BSS-sidan krävde att deras tidigare ledare, ingenjören Sven Davidson skulle bli vice ordförande, då han inte kandiderade till ordförandeposten. Man hade från BSS-falangens sida majoritet i den nybildade partistyrelsen – med en ledamots marginal. Detta har man i efterhand beskrivit som en extra säkerhetsåtgärd om i fall att det skulle bli samarbetsproblem med framstegspartisterna, efter de varningssignaler man fått.

Situationen blir ohållbar
Efter ett par månader av mindre spänningar blev situationen under augusti 1987 ohållbar. De som kommit från Bevara Sverige svenskt blev för var dag som gick allt mer missnöjda med hur partiledaren Stefan Herrmann skötte sin roll och började nu hålla egna möten för att diskutera problemen inom partiet. Man ansåg att problemen höll på att bli så stora så att de skulle bli mycket svåra att åtgärda. Även om det hela tiden kom in nya medlemmar i partiet lämnade allt fler partiet helt på grund av missnöje med Framstegspartisterna och Herrmanns styre. Samtidigt visste man att det var rent skadligt för partiet att ytterligare dela upp sig i falanger och börja bråka med bara cirka ett år kvar till valet. Då skulle massmedia enbart lyfta fram konflikterna och få ännu en anledning att flytta fokus från sakfrågorna. I första hand ville man hålla ihop rörelsen för att efter valet lansera en ny ordförandekandidat. Kritiken mot den sittande partiledaren Stefan Herrmann handlade bland annat om hur han agerade i närradion, där man ansåg honom ägna allt för stor tid åt sina privata rättstvister i ställer för att föra fram Sverigepartiets politik. Han beskrivs också i boken "BSS -Ett försök att väcka debatt" som en person som gärna hördes i radion och syntes i tidningarna dit han skickade in genmälen och debattartiklar, samtidigt som han vägrade göra ”skitjobb”. Dvs. de vardagliga, många gånger tråkiga men fullt nödvändiga uppgifterna på partikansliet. Kritiken riktades även mot Herrmanns strategiska omdöme, där han helt öppet i radion berättade om hur Sverigepartiet varje lördag sålde sina tidningar och klistermärken utanför Centralstationen i Stockholm. Detta ledde till att en försäljning som tidigare fungerat bra och som inneburit en vitamininjektion i partikassan med åtskilliga hundralappar varje vecka nu totalförstördes av en aggressiv vänsterpöbel. Dessa element hade efter att ha lyssnat på närradion beslutat sig för att gå till Centralstationen med en enda uppgift - att stoppa Sverigepartiets försäljningar. Herrmann ändrade då strategi och man anordnade flygbladsutdelningar under helgerna. Att dela ut flygblad tyckte BSS:arna i och för sig av ett bra sätt för att få upp folks ögon för partiet, men dessa regelbundna utdelningar var kostsamma för ett nystartat parti. Varje lördagsutdelning kostade ungefär lika mycket i material som de tidigare försäljningarna hade dragit in. Man ansåg också att Herrman och hans gäng styrde partiet på ett diktatoriskt sätt.

Sverigepartiet splittras
Under ett styrelsemöte i Medborgarhuset i Stockholm uteslöts tre personer – Stefan Herrmann och två av hans närmsta allierade. Konflikten hade då gått så långt att falangen från Framstegspartiet, med Herrmann i spetsen bytt lås på partiets postbox utan att meddela styrelsen om detta. Herrmann skall inte heller ha betalt in medlemsavgiften och en annan av de uteslutna skall upprepade gånger både ha rökt och druckit alkohol i partilokalen trots att man haft tydliga regler mot detta samt sagt till personen i fråga. Jerker Magnusson, vice kassör i Sverigepartiet skall inte ha fått insyn i bokföringen och anklagades för att ha slarvat bort kvitton. Medlemsregistret togs i beslag av en utav de tidigare framstegspartisterna och man vägrade styrelsens registeransvariga tillgång till det. Trots att man hade majoritet för att utesluta dessa personer insåg man att partiet nu stod med ett medlemsregister på vift och en organistation i sönderfall. Allt skulle behöva byggas upp på nytt, inte minst partiets ekonomi. Dessutom hävdade de uteslutna att det var de som nu ledde Sverigepartiet och att det i själva verket var Leif Zeilon, Sven Davidson och Jerker Magnusson som uteslutits. Man valde därför från BSS-falangens sida att lägga ned partiet och i stället bilda Sverigedemokraterna den 6:e februari 1988!

30 november 1987 – kaos i Stockholm


Heilande skinnskallar och aggressiva vänsterextremister förvandlade Sverigepartiets 30-november manifestation i Stockholm 1987 till ett kaos. Foto: SVT:s dokumentär om Skinheads från 1987.

Trots att Herrmann-falangen uteslutits ur Sverigepartiet behöll de partinamnet och påstod i stället att det var de som nu ledde partiet. De valde att anordna en manifestation den 30 november i Stockholm som kom att bli ett rent kaos, fullt med heilande och till synes alkoholpåverkade skinnskallar. BSS-falangen valde i stället att högtidlighålla hjältekonungens minne i Lund detta år.


Polisen ställer in manifestationen i Stockholm och går hårt till väga. Man skickar en polishund mot en kvinna som biter henne i benet. Högra bilden: ett antal skinnskallar lyckades i alla fall ta sig fram till Karl XII staty där de man hör dem ställa ifrån sig påsar klingande med spritflaskor, samtidigt som de sveper in konungens staty i en stor svensk fana. Foto: SVT:s dokumentär om Skinheads från 1987.

2016-03-24 17:53:04

Mattias From






Frågesport
-Enkel
-Medel